Först sa Hamas ja till Gaza Graffiti. Sedan nej. Nej till rap och tjejer som dansar palestinsk folkdans på scen. Nu blir galleriets ägare misshandlad av Hamas polis

Förtryckt och berövad sin frihet av Israel - och Hamas. Mural av Tarzan och Arab

 

Det började så bra. Redan i mars besökte jag och Gaza Graffitis medhjälpare i Gaza, Sami Abu Salem, Hamas kulturministerium. Vi satt med 12 bistra män med skägg och en beslöjad kvinna kring ett glasbord i ministeriet och visade graffitibilder och spelade rapmusiken som ingår i utställningen. Kaffe och te serverades och mot slutet av besöket såg jag att det ryckte i en av männens ben, jo, han satt och stampade takten till rapmusiken. 

Kulturministerns rådgivare var entusiastisk. Han lät oss förstå att han var helt för de ungas konst och musik och verkligen gillade evangemanget Gaza Graffiti. ”Vilken är din kulturella bakgrund då?” undrade jag. Rådgivaren, som är i 40-årsåldern, blev generad inför frågan. ”Jag älskar Palestina, jag vill arbeta för palestinsk kultur”. När han insåg att jag ville veta mer, tillade han: ”Jag är skolad i sharia, den islamska lagen”.  

När allting var klart för invigningen av Gaza Graffiti kom chockbeskedet: Kulturministern hade ändrat sig. Rap var helt plötsligt ”icke-islamskt”, hip hop hörde inte hemma i den traditionella palestinska kulturen. Den palestinska folkdanstruppen som skulle framträda blev även tillsagd att låta truppens kvinnliga medlemmar stanna hemma, de fick inte dansa för en blandad publik av kvinnor och män. 

”Varför har ni brutit vår tidigare överenskommelse?” frågade jag den tidigare så välvillige rådgivaren på ministeriet. Rådgivaren lät oss förstå att kulturministern inte bara var en hårdför islamist, han var också sur för att han inte blivit inbjuden att inviga utställningen. Jag förklarade på nytt att ministern gärna får göra det, men då måste Sveriges representant från generalkonsulatet i Jerusalem stanna hemma. EU:s linje är att ingen av medlemsstaterna får ha något samröre med Hamas, som betecknas som en terroristorganisation. 

Invigningen av utställningen blev trots allt väldigt lyckad. Mycket folk kom till galleriet Al-Itthad, skulptören Fayez Sersawi, Kerstin Alksäter från generalkonsulatet, och Mia Gröndahl höll invigningstalen. Publiken bestod av både män och kvinnor som efter att ha sett utställningen bänkade sig vid caféborden under Gazas himmel, luften fylldes av doften från hundratals vattenpipor och på scenen framträdde det nya programmet vi lyckades snickra ihop i sista minuten. Vid min sida satt Ayman, rapparen som inte fick stå på scenen för Hamas. Ayman var ändå glad, nästan lycklig. Han pekade på de unga killarna och tjejerna som satt tillsammans vid borden, att folk skrattade och var avslappade: ”Så här skulle Gaza alltid vara!” 

Men när den svenska delegationen hade lämnat Gaza kom Hamas hemliga polis och hämtade galleriets ägare Jamal Abu Al- Qumsan. Jamal har nu blivit förhörd och misshandlad vid flera tillfällen den senaste veckan. Polisen påstår att han ställt ut Gaza Graffiti utan tillstånd, vilket inte är sant.  Ett annat påstående är att det finns kolloboratörer för Israel bland galleriets besökare. ”Då tycker jag ni ska arrestera dem!” är Jamals svar. För övrigt är det oklart vad Jamal står anklagad för.  Förhören – som kan vara upp till sju timmar – handlar mest om människorna som besöker galleriet, vilken relation Jamal har till olika personer inom media och kultur, och krestar kring den ständigt återkommande frågan: ”vilka är dina sexpartners?” 

Många protesterar nu till stöd för Jamal. Han är modig som har gått ut med övergreppet, nästan inga andra har vågat göra det tidigare i Gaza. Hamasstyret hotar med döden till den som gör det. Nu väntar vi bara på vad det officiella Sverige, UD och Sida, kan göra. Hur vänder man sig till ett kulturministerium och ett styre som man inte får ha kontakt med? 

Här följer bilder från Gaza Graffiti i Gaza: 

Gazas unga konstnärer tillsammans med Mia Gröndahl på galleriet

 

Ung besökare på det populära galleriet

 

Fikapaus medan muralen till Gaza Graffitiinvigningen växer fram

 

Filmvisning bland utställningsbilderna

 

Palestinsk folkdans - dabke - men utan truppens tjejer

 

Gaza Graffiti ordnade debatt om "Konst och Motstånd" på galleriet

Annonser

Gaza Graffiti i Nablus: Här håller Hamas och Fatah ihop – men Sverige och EU vill inte skaka hand med den folkvalde borgmästaren

Neven, konstnär i Nablus, sprayar en mural i solidaritet med Gaza

 

Parkerad mellan Fatah och Hamas (Kassamyoun, den väpnade grenen)

 

 

 

 

 

 

 

 

 ”Jag ser vad du försöker berätta med din utställning”, säger borgmästaren i Nablus medan han låter blicken vandra över graffitibilderna från Gaza. ”Här kommer alla politiska partier och åsikter i Palestina till tals, du vill enighet – precis vad vi strävar efter i Nablus”. 
Ingenjören Adly Yaish valdes till borgmästare i valet 2006. Det är en mycket populär borgmästare som  representerar staden som styrs av en koalition av Fatah och Hamas. ”Vi håller ihop här i Nablus därför att vi är konservativa och inte vill splittra stadens familjer, i varje familj finns det nämligen medlemmar från båda blocken, islamister och sekulära bor under samma tak”.   

Valet 2006 i Palestina var ett fritt och demokratiskt val, det är alla bedömare ense om. Men när Gaza Graffiti invigs i Nablus lyser Sveriges officiella representation i Palestina, Generalkonsultatet i Jerusalem, med sin frånvaro.  Den folkkäre och folkvalde borgmästaren lär sympatisera med Hamas – och EU har som bekant beslutat att inte ha något samröre med Hamas, som betecknas som en terroristorganisation. Men hallå, får man lust att utropa, vad hände med stödet till fria och demokratiska val?   

Gaza Graffiti invigs i Nablus

 Gaza Graffiti blir en succé i Nablus. Rapparna i DAM framträder, unga dabkedansare från flyktinglägret Askar gör en uppvisning, teatergruppen Al Harah spelar inför en stor publik, och unga konstnärer från Nablus skapar en mural tillsammans med skolbarn i solidaritet med Gaza. Här är det borgmästaren själv som tolkar när jag pratar med Suha om vad hon målar på muralen:   

Neven har valt en mer modern grafftistil när hon bygger en bro mellan Nablus och Gaza:   

Konstnären Maram Al-Hunaity målade hus som vrålade ut sin protest mot vad som händer i Gaza.   

Konstnären Maram Al-Hunaity

”Jag föddes här, mina farföräldrar också, ni kan inte klippa av mina rötter!” Starka budskap från DAM, palestinska rappare med israeliskt medborgarskap

DAM - bröderna Suhel och Tamer Nafer tillsammans med svågern Mahmoud Jariri på Gaza Graffiti i Nablus

 

 I dessa dagar när Israel firar 62 år som stat, finns det en grupp av befolkningen som drar sig undan paraderna, hyllningstalen, flaggviftandet och sjungandet av nationalhymnen Ha-tikvah. Mer än 20% av Israels medborgare har palestinsk bakgrund. Firandet har en baksida: palestiniernas förlust av sitt eget land.  Då är det inte lätt att sjunga ”så länge det judiska hjärtat slår i mitt bröst”, som en strof låter i nationalsången.    

Unga palestinier i Israel söker sin identitet. Idag vill de flesta inte bli identifierade som ”israeliska araber”, utan vill lyfta fram sin palestinska tillhörighet. Vändpunkten kom i och med dödsskjutningarna i norra Israel hösten 2000, då tolv människor – israeler med palestinsk bakgrund – föll offer för den israeliska polisen i samband med protesterna mot Sharons besök på tempelberget, provokationen som utlöste den andra intifadan.    

Som ingen annan musikgrupp har DAM gått rakt in i hjärtat på unga palestinier – både i Israel och på de ockuperade områdena. DAM, som betyder ”för evigt” på arabiska och ”blod” på hebreiska, bildades den heta hösten 2000. Rapparna består av bröderna Tamer och Suhel Nafer och svågern Mahmoud Jariri – rena familjeaffären, alltså. Killarna är födda i Lod, strax utanför Tel Aviv, och de har blivit sin hemstad trogna. I en intervju med Democracy NOW berättar Tamer om vad det innebär att vara palestinier och samtidigt israelisk medborgare.    

Gaza Graffiti är glada och stolta över att samarbeta med DAM. Graffiti och rap – gatans konst och musik – hör ihop.    

Under turnén på Västbanken spelar DAM i Betlehem, Nablus och Jenin. DAM framträdde inför en mer än fullsatt lokal i Jenin. Tamer, Suhel och Mahmoud rappade sin protest mot samhällets orättvisor omgivna av de färgstarka graffitibilderna från Gaza – det var mycket effektfullt.   

Jenin är en konservativ ort, och det hade varit en hel del diskussion på the Freedom Theatre hur man skulle få de vuxna i flyktinglägret att acceptera att flickor fick komma på konserten. Men man hade oroat sig i onödan, de unga löste ”problemet” själva. När jag blickade ut över publikhavet såg jag killarna sitta till vänster och tjejerna till höger i publiken – och de minsta stod lite här och där, när de inte sprang runt i lokalen…    

Här hittar du ett smakprov från DAMs konsert i Jenin:    

Och en stark låt som passar i dessa dagar då Israel firar sina 62 år: ”Born here”.

Åtta år efter invasionen: Jenin bubblar av liv och kreativitet

Det finns ögonblick i Palestina som har etsat sig fast för alltid.        

Ett av dem är mötet med Jenins flyktingläger vid den här tiden för åtta år sedan. Förödelsen var ofattbar, vi som hade lyckats ta oss in till det belägrade lägret trodde knappt våra ögon: hus efter hus hade bombats, sprängts och smulats sönder till betongbitar och grus av israeliska arméns vapen och bulldozrar. 

Invasionen som genomfördes under kodnamnet ”Operation Defensive Shield” krävde ett 50-tal palestinska liv, skadade hundratals och gjorde 4000 människor hemlösa. Människorna i flyktinglägret berättade om upplevelser från den elva dagar långa invasionen som fick håret att resa sig i nacken. Barn gick och letade i ruinerna efter förlorade leksaker. Jag mötte Reem som hade lyckats rädda en av familjens madrasser, den hade ett överdrag med blommigt mönster. Men hon kunde inte hitta sin rosa klänning, den som hade varit alldeles ny.     

 Idag bubblar Jenin av liv och kreativitet.      

Graffiti för Gaza

 

Palestiniernas överlevnadsförmåga upphör aldrig att förvåna. En viktig roll i återuppbyggnaden av Jenin har the Freedom Theatre spelat, inte minst med sitt arbete bland lägrets barn och ungdomar. Här tränas en ung generation i teater, film, foto och musik.        

Amal (vars namn betyder "hopp") målar "Gaza" på muralen

Vi ställer ut Gaza Graffiti på the Freedom Theatre och bjuder in till en solidaritetsdag med Gaza.  Först på programmet är muralmålning. En tio meter lång kanvas spänns upp på gården utanför teatern, ett mindre kaos bryter ut när alla ska förse sig med färg och pensel, men allt flyter på i god sämja och till sist finns inte minsta tom yta på duken, alla har målat sin hälsning till Gaza, gjort sitt färgstarka avtryck på duken.        

Rahaf ville inte bara måla för Gaza. Hon hade också en sång som hon ville sjunga för Gaza. Lillebror Anis fick vara med – på ett litet hörn.        

Så nära och ändå så långt borta: Den besvärliga vägen till Jenin

Gaza Graffiti ska besöka bortåt 12 platser på sin turné i Palestina och Israel. Jag skriver ”bortåt 12” eftersom antalet platser tycks öka för varje vecka vi är på väg och möter människor som säjer:

”Ni måste komma till oss också! När kan Gaza Graffiti visas i vår stad?”

Nu är vi uppe i 15 städer!

Alla platserna på Västbanken där vi ska visa Gaza Graffiti ligger bakom muren och ett stort antal vägspärrar. Att turnera med 60 bilder och en 30 meter lång mural, allt visserligen hoprullat, i en liten personbil är inte helt lätt. Särskilt inte som vi  även transporterar rullar med målarduk och boxar med färg, sprayburkar och penslar för muralmålningen som äger rum på varje plats.
I en vägspärr fick vi plocka ut alla färgtuberna och sprayburkarna för att de israeliska soldaterna skulle undersöka att innehållet verkligen var färg och inte, ja, vad då, förresten?

Tuffaste transporten hittills var vägen till Jenin. Plötsligt möttes vi av ett berg med grus, ett stoppmärke och beskedet att huvudvägen mellan Nablus och Jenin var stängd. Vi fick vända tillbaka samma väg som vi kommit och efter några kilometer svängde vi in på en liten smal grusväg som vi hoppades skulle leda till Jenin… 

Inshallah: Om gud vill!

Tala om för mig vad som står skrivet på väggarna och jag skall berätta vilken stad du bor i…

Graffitin avslöjar ofta platsen där man befinner sig.

I alla tider har folk uttryckt sina tankar och känslor, politiska åsikter och drömmar på städernas väggar och murar. Eller bara klottrat sitt namn för att manifestera sin existens: 
Kilroy was here! Eller som det står i gamla stan i Jerusalem: Issa was here! Jesus var här.  

Varje stad har sin graffiti.

I Hebron, där 500 judiska bosättare utgör ett ständigt orosmoment för stadens palestinska invånare, är det märkligt nog inte den politiska graffitin som dominerar.
Istället är det Hebrons köpmannasjäl som ger sig till känna på väggarna: klottret annonserar bästa restaurangen, var du ska köpa kyckling och reparera bilen.
De politiska budskapen finns istället ett par kilometer utanför staden, i flyktinglägret Aroub.  

Muren i Aroub innehåller namnen på flyktingarnas hemmabyar i Israel

Nyckeln är symbolen för flyktingens rätt att återvända hem

 Graffitin i Jenin förvånar också. Exakt för åtta år sedan, 11 april 2002, drog den israeliska armén med sina soldater och bulldozrar sig ur flyktinglägret efter en 11 dagar lång invasion. Hela kvarter låg i ruiner, 4000 människor hade blivit hemlösa, 55 var döda, många hundra skadade. Vad finns på Jenins murar och väggar idag? Ett brinnande hat mot Israel? Nej, Jenins murar drömmer om paradiset.  

Drömmen om ett palestinskt paradis

Kanske är det så att den som upplevt helvetet, utvecklar en tro på paradiset. Jag ska berätta mer om Jenins graffiti i nästa blogginlägg.  

Slutligen ska jag visa några graffitibilder från Nablus. Nablus är precis som Hebron ett gammalt handelscentrum. Det senaste året, efter att Israel lättat på vägspärrarna kring staden, blomstrar affärerna på nytt. Graffitin andas hopp, lust och visar på en stad med många konstnärliga talanger. I Nablus hittar jag Palestinas första trädgraffiti!  

Nablus vågar något nytt

Hej hopp! Mer trädgraffiti i Nablus

Gaza lever! Graffitin söker nya vägar under Hamasväldet

Redan på raksträckan mellan Eretz, den israeliska checkpointen, och Gaza city, ropar jag ”Stanna!” till taxichauffören. Praktiskt nog betyder ”Stanna” samma på arabiska som svenska. Ett stort porträtt av Hamas grundare Ahmed Yassin skrattar välkomnande på en vägg.
För att det inte ska råda någon tvekan om vem som är avsändare, står det även skrivet HAMAS i vacker kalligrafi till höger om porträttet. ”Överallt är det bara Hamas. Hamas och ännu mer Hamas”, säjer chauffören med avsmak medan vi susar förbi väggarnas budskap.     

 Skrattande Ahmed Yassin, Hamas grundare   

Så har det inte alltid varit. Åren före Hamas kupp i juni 2007, när islamisterna tog makten i Gaza,
delade de politiska blocken broderligt på alla ytor i ökenremsan som gick att måla och spraya på.    

Då kunde en lång mur innehålla budskap från både Fatah och Hamas. Att måla över eller förstöra den andra organisationens graffiti, var inte accepterat i något läger. Men idag finns inget kvar av den tidigare politiska mångfalden och toleransen. Inte ens Arafat får vara ifred på väggarna.    

När Fatahs klottrare motades bort från gatan och det stod klart att Hamas inte tillät några konkurrerande politiska slogans, valde motståndarna en annan väg. Istället för slagord tapetserade graffitikonstnärerna Gaza med jättelika porträtt av Yasser Arafat, i vetskap om att Hamas inte skulle våga förstöra porträtten. Efter sin död var Arafat i ännu högre grad en symbol för hela det palestinska folket, inte bara inom Fatah.    

Idag, efter snart tre år vid makten, är Hamas inte längre rädda för att ge sig på den palestinska fadersfiguren. Många gånger utsätts Arafats porträtt för en respektlös vandalism som upprör Fatahs anhängare.    

”Jag såg det ske med egna ögon”, berättar en medelålders man som bor granne med väggen där bara Arafats ögonvitor numera tittar ut genom den svarta färgen som rinner över porträttet. ”De kom om natten, med rånarluvorna neddragna över ansiktena, och kastade hinkar med tjära på Abu Ammar”, säjer mannen som, i likhet med de flesta palestinier, använder det mer intima smeknamnet Abu Ammar när man talar om Arafat.     

 Hamas försöker ”tjära bort” Arafat    

Hamas gröna hand vilar tungt över Gazaremsan. Folk berättar om brutala övergrepp mot politiska motståndare, hur jakten på Fatahblockets press och media ökat, och hur hela remsan håller på att uppfostras till goda muslimer i enlighet med Hamas renläriga tankesystem. Men trots att Hamas skaffat sig åsiktsmonopol på väggar och murar, är den tidigare så levande och starka graffitin i Gaza långt ifrån död. Något nytt håller på att hända på murarna. Något som inger hopp om att det kanske trots allt finns ett liv efter det stränga och glädjelösa Hamasväldet.     

     

”Gaza lever!” står det på muren som omgärdar Shifa-sjukhuset i centrala Gaza. Utropet tjänar som startskott till en serie graffitimålningar som sträcker sig längs hela den långa muren, likt ett konstgalleri i det fria. Varje bild berättar om ett Gaza som reser sig ur ruinerna efter Israels ”Operation Gjutet Bly” 2009. Muralen målades på årsdagen av krigets slut. Jag möter några av de unga konstnärerna i det populära caféet Al Deira vid havet. Rasha, Salman, Maram, Mohammed, Ahmed och Amna är ett sammansvetsat gäng. De fann varandra på Al Aksa konstakademi och har deltagit i flera gemensamma muralprojekt, däribland antikrigsmuralen ”Approximately 1500” som har beskrivits som en palestinsk Guernica, och som finns att läsa om i ett tidigare inlägg på bloggen. I arbetet med den senaste muralen ”Gaza lever!” fick de stångas med den fyrkantiga ”konstpolisen” som skickades ut av Hamas för att övervaka den kreativa processen. Ett möte som de flesta kring bordet inte tycks ha skrämts av, tvärtom, upplevelserna för en månad sedan fortsätter att framkalla skämt och skratt. Maram berättar om Hamas överkänslighet för gult, Fatahs färg.     

”Vad ska allt det gula vara bra för, varför har du målat så mycket gult?” frågade gubben från Hamas som kollade vad vi målade. Jag svarade att jag gillar den färgen i bakgrunden, att den passar där. Men jag fick byta ut det gula mot rosa!”     

Kompisen Amna har en liknande historia. Fast den handlar om Hamas motvilja att verkliga människor avbildas, särskilt kvinnors ansikten. Ett bärande element i Amnas mural var just ett kvinnoansikte i jätteformat.    

Vad göra? Jo, Amna lyckades övertyga kontrollanten om att ansiktet inte skulle upplevas som  realistiskt om hon målade det blått. Något som konstpolisen godkände.     

 Trots allt inte ett ansikte som Hamas konstpolis kunde godkänna    

”Men när han kom tillbaka och såg det färdiga resultatet, ropade han chockerat: ”Varför har du målat ansiktet blått, det ser ju inte riktigt klokt ut!” Till sist vet man varken ut eller in, ska man skratta eller gråta?” säjer Amna och besvarar själv frågan med ett skratt.     

Störst problem med Hamas har tvillingarna Mohammed och Ahmed. Inte för sin konst, utan för ett utseende som sticker ut från mängden.     

”Kolla vilka långhåriga gorillor! De ser ut som västerlänningar. Sådana typer borde inte få arbeta med den ”nationella konsten”! Bara för att vi har långt hår skulle alltså vårt måleri inte passa muren kring Shifa-sjukhuset”! säjer Ahmed.     

”Hamas har börjat trakasserar oss öppet, det kännas hotfullt”, tillägger brorsan Mohammed. ”Ibland pratar vi om att det kanske skulle vara bättre för oss att lämna Gaza”.     

 Så här får man inte se ut i Gaza: begåvade tvillingarna Mohammed och Ahmed, även kända som ”TarZan” och ”Arab”.   

Nästa dag äger en konferens rum på Gazas kulturministerium. Ämnet som behandlas är  ”Den palestinska kulturens pånyttfödelse”.    

Jag råkar befinna mig på ministeriet samtidigt och blir presenterad för deltagarna som valts ut att agera barnmorskor för en lyckad och korrekt nedkomst: Ett tiotal mycket gravallvarliga äldre män  och en yngre kvinna, som välkomnar mig med ett leende. Alla, utom kvinnan som varit journalist i Kuwait, innehar professurer antingen i klassisk arabisk litteratur eller religiösa studier i islam och dess lagar. Ingen har någon som helst konstnärlig bakgrund.    

Det råder inget tvivel om vad det är för sorts ”pånyttfödelse” som planeras.    

Jag blir tillfrågad om den palestinska kulturen. ”Med all respekt för den samlade visdomen som finns i det här rummet”, inledde jag artigt, som man sig bör. ”Men om jag tillåts ge ett råd, blir det följande: Någon pånyttfödelse finns det inget behov av. Den nya kulturen finns redan här, inte minst bland de unga. Det är bara att gå ut och ta kontakt med dem.”    

  

Och så pekade jag på ytterdörren.     

 Konstnärsgruppen som ger liv, färg och hopp åt Gaza